Raymond, Roffe, Selma & Fridolf. Och jag.



Idag var det chillidill på jobbet. Jag började med tre "nya" maskiner, men fick sedan byta till tre andra som jag kände igen. Dock blev den ena maskinen klar snabbt och helt plötsligt stod jag med två långsamma, och då hade jag tid att checka material, färg och bygga väldigt många pallar och skaffa mig en massa blåmärken samtidigt som jag packade och plockade plast. Varje dag när jag kommer hem från jobbet är jag dock livrädd att jag ska få en dålig maskin dagen efter, för såhär bra kan det ju liksom inte vara i verkligheten. Att jag lyckas så bra med någonting, och att verkligen alla är så himla trevliga. Jag har snackat lite extra med två coolingar som heter Raymond och Roffe. Dem hjälpte mig mycket de första två dagarna, gav mig tips och berömde mig, Roffe snackar daländska och är överallt och lite till. Han har lika många maskiner att ta hand om som resten utav oss, ändå springer han omkring och hjälper alla andra med grejer hela tiden, utan att man ens ber om det. Jag börjar misstänka att han är magisk. Det finns också två självgående truckar som kommer och plockar ens färdiga pallar när man trycker på en knapp på väggen. Truckarna heter Fridolf och Selma, och jag har träffat dem flera gånger förut. Jag vet att man inte ska gå till maskinangrepp på internet, men jag tycker inte om Selma. Hon var lat idag och ställde bara till med elände, så att jag till sist hade flera fulla pallar. Fridolf, den svikaren, var på laddning. Vilken tur då att Raymond kom och räddade mig.

När jag kom hem från jobbet så åkte jag med familjen till våra grannars sommarstuga en bit härifrån, eftersom att vi var bjudna på fika. Det var hur fint som helst där. Önskar att jag hade photoshop (det försvann när jag omformaterade datorn för någon månad sedan), för jag har blivit så okåt på att fota nu när det ändå inte går att redigera.. Viktor måste hjälpa mig!