Louis hörde av sig!



Jag vet inte om ni minns det, men i januari var ju en tredjedel utav Herreys i skolan och hade föreläsning, vilket jag bloggade om då. Igår kollade jag runt på facebook och insåg att det tydligen finns två inkorgar.. en vanlig och en "others". Jag vet inte vad som gör att vissa mail hamnar i others-mappen och varför vissa inte gör det. Hur som helst var den inkorgen smockfull med mail från massa personer som ville ha mig som Au Pair, och även ett mail som Louis skickade till mig i samband med föreläsningen. Har ingen aning om hur han hittade till min blogg, men det är ju hur kul som helst. Jag log med hela ansiktet, så roligt att han faktiskt läst och gillat. Var såklart tvungen att svara, trots att det var ungefär ett halvår sedan han skickade mailet. Hihi! 
 

En historisk kväll att bocka av från min icke existerande bucket list!

 

Cirka den fulaste bilden någonsin (totalt slutkörd efter allt hoppande, sjungande, skrikande och trängsel), och den sämsta fotografen (sorry, mamma).. men jag bjuder, är tvungen att publicera! (Som jag längtar efter att få färga mitt hår om ett par veckor..)


Trofé. Mamma fick en signerad skiva, men vad tusan.. jag fick plektrumet! Utan det hade det inte funnits någon gitarr att dansa till, så det så! (Stolt som en tupp).
 
 

Pojkarna som busar


Egon


Hultsfredsfestivalen 

Året var (troligtvis) 1997. Jag var tre år gammal, stod på en stol (eller var det ett bord?) och uppträdde med "pojkarna som busar" inför mamma. Hon hade aldrig hört låten förut, utan den hade några äldre kompisar lärt mig. Jag älskade den. Ett kort tag därpå var låten en superhit (typ). 

Sedan den dagen har jag varit grön utav avund varje gång mamma och hennes vänner gått på Björn Rosenström-spelningar, och jag har blivit lovad att jag ska få följa med när jag fyller arton. Nu är det snart två år sedan jag blev myndig och igår var den stora dagen kommen.

Jag och mamma tog med oss Josefin och styrde mot Sigges Loge. Där befann sig Jennifer, Amanda, Carro och lite andra nära vänner, så det var askul att få träffa dem! Dock var det lite folktomt, och jag känner mig så ful när jag dansar att jag hoppade det, haha! Så den första stunden var lite halvdryg. Men när Björn (och det jävla bandet) dök upp på scen var det vi som stod mitt i smeten, hoppade, skrek, sjöng och trängdes mycket intensivt i en evighet. Så jäkla magiskt och underbart, en dröm som gick i uppfyllelse, verkligen! Han sparade "pojkarna som busar" till slutet, så det var nästan så att jag började känna mig lite orolig mot slutet, haha! Åh, hade kunnat göra om det tusen gånger till! 

Jag trodde att mamma hade stått lite avlägset bakom alla människor, och kände mig nästan lite taskig. Men när jag sedan stötte på henne fick jag veta att hon stått allra längst fram, ryckt åt sig skivor och grejer.. haha! Efter spelningen berättade mamma för Björn om treåriga Julia som stått och dansat till hans musik och som längtat efter det här i sisådär 17 år. Han tyckte att det var väldigt kul och det blev en hel del kramar. Han berättade även att han också varit Au Pair, fast i Paris. Hehu. Japp, jag är fånigt lycklig nu och kommer nog att leva på det här ett tag framöver.