Nästan varenda bild från England.

Näääästan alla bilder jag tog. Bortsett från Madame Tussauds, Warner Bros. studio och Lego Land och annat smått..
 
Långledigheten har precis börjat och jag känner mig redan aningen rastlös.. haha. Ägnade kvällen åt att sitta och rensa bland mina 800 mobilbilder. Stannade upp lite när jag kom till Englandsbomben. Just mobilbilderna från England har jag faktiskt aldrig kollat tillbaks på. Och precis efter alla Englandsbilder kom en stor bomb med studentbilder (ja, man scrollar ju bakåt i tiden, så i mobilen kom England före studenten, trots att det ju var tvärtom).
 
Alltså hela den perioden. Blev så nostalgisk och fick verkligen tillbaks känslan i kroppen. För exakt ett år sedan hade sommarvärmen kommit, nedräkningen till student och utomlandsflytt hade verkligen börjat på allvar. Jag gjorde allt för att få kvalitétstid med alla nära och kära (kanske speciellt Sigge, åh, så orolig jag var att den lilla ettåringen skulle glömma bort mig) innan resan samtidigt som jag konstant mailade med min värdpappa, pluggade inför delprovet, njöt utav den sista tiden med klassen, och allt var såå intensivt!
 
Studenten var världens bästa dag, jag var helt slut efter allt firande dagen efter, packade det sista och morgonen därpå satt jag ensam på ett flygplan och tokgrät. Kom till England, mötte familjen och resten vet ni ju, för jag har skrivit om det så många gånger. Som jag undrar hur barnen har det! Connor fyllde år för ett par veckor sedan och jag var så nära att ta tillfället i akt att skicka iväg ett grattiskort, men det skulle kännas konstigt.
 
 
Men vilken sommar/höst, ändå! Jag åt på McDonalds varenda dag för att jag inte vågade äta av familjens mat, trots att de ständigt uppmanade mig att känna mig som hemma. Och jag var ute och sprang och promenerade i princip all min lediga tid. Tröståt kilovis med chips, snickers och maltesers om kvällarna. Solen sken konstant. Barnen var underbara, hemska, roande, ondskefulla, glädjespridande osv. osv. Jag ringde till folk via skype som tvingades sitta och titta på mig som snorgrät vareviga kväll. Lärde mig Disney Juniors tv-tablå utantill och taggade "Curious George" och "Doc. McStuffin" varje dag. Gick på playgorups med Finley och lärde mig samtliga barn/föräldrars namn i kvarteret. Älskade Lola The Labrador med hela mitt hjärta. Hackade kopiösa mängder frukt till Connor, som alltid också skulle ha tre olika sorters sås till sin mat. Lyssnade i hundratals timmmar på podcasts. Började varje morgon med att fylla tiotals nappflaskor med mjölk och fick panik när den började ta slut. Stod ut med att alltid få höra hatiska ord från Connor som inte tyckte om mig. Men de få stunder han väl tyckte om mig smälte hjärtat av lycka när han bad mig om godnattpussar. Var med barnen i parken i ur och skur. Sov otroligt jäkla asdåligt varenda natt. Besökte London, Lego Land, Madame Tussauds och Warner Bros. Studio. Snålade på sill och Marabou-choklad som jag bringat från Sverige. Kände mig så mycket som hemma att jag nästan fällde lyckotårar när jag besökte IKEA. Shoppade på Victorias Secret, vilket var en helt galen upplevelse. Fick ständigt höra raggningsrepliker från brevbärarna. Hade världens mysigaste oversleep i ett svincoolt typiskt gammalt englandshus ute på landet. Räknade ner dagarna till hemresan 12 månader senare. Vågade inte bajsa de första 3-4 veckorna, hahaha! Träffade coola kompisar och, var på en lite obehaglig pubrunda och åt världens godaste sushi i Oxford. Så himla mycket känslor under de där månaderna. 
 
 
 
 
 

Connor börjar skolan imorgon.

Imorgon är det en stor dag. Inte för mig, men för Connor. Han har stolt visat upp sig i skoluniformen, idrottskläderna och skorna de senaste veckorna- Idag kommer hans lärarinna på besök för att kolla läget och se hur vi har det här hemma. Imorgon är det dags för den allra första skoldagen. 

Gud, som jag har räknat ner till den nionde september. Minns att det var 43 dagar kvar när jag desperat lade till "Connor börjar skolan" i min tidsnedräknings-app i mobilen, haha! Nu när jag kommit in i lite mer rutin och vant mig mer vid barnen har jag inte brytt mig så mycket, jag hade inte dött om han var hemma ett tag till. Men jag ska inte heller ljuga, för det ska bli jäääkligt skönt att slippa höra två barn bråka hela dagarna. Att slippa skälla så mycket. Att inte ha någon som tjatar i ens öra varenda sekund och blir arg exakt varenda gång jag agerar/rör mig/svarar "fel"/säger "nej" osv. Att slippa roa en krävande fyraåring från morgon till kväll, utan istället bara en kort stund på morgonen och sedan en ganska lång eftermiddag/kväll, men ändå. Jag tror att det kommer att göra stor skillnad. Jag tror även att det var alldeles perfekt att ha de här 85 dagarna tillsammans med honom innan skolstarten. Kanske hade det tagit ännu längre tid att få en hyfsat bra relation till pojken om vi inte umgåtts så mycket som vi gjort. 

Självklart finns det en nackdel: Trots att killarna bråkar och är osams i princip hela tiden har Finley ändå alltid haft Connor i samma rum att spendera tid och umgås med. Nu kommer han inte att ha det. Jag kommer att vara den enda för honom om dagarna. Det kan vara nog så jobbigt, det också. Men jag tror att det kommer att bli bättre. En tvååring är, enligt mig, lättare än en fyraåring. Nog för att Finley har temperament, kan vara envis och arg, men han är ofta lätt att göra glad. Han vaknar upp med ett leénde på läpparna och han nappar på alla mina ideér och lekar (om han inte redan leker/har ställt in sig på någonting annat). Han kan inte skrika "jag vill inte", när jag säger att vi borde gå till parken, han sitter glatt och förväntansfullt i vagnen. Dessutom leker han ju inte på samma vis som Connor gör. Finleys lekar har liksom "ingen mening", utan man kan göra som man vill, bara man är nära och ger uppmärksamhet. När jag leker med Connor måste jag ha repliker, och när jag säger fel saker är hela leken förstörd. Eller om vi leker med bilar och jag styr min bil åt fel håll, det funkar inte för en fyraåring. Jag tror att jag och Finley kommer att ha det bra tillsammans. Jag ska lära honom att prata. 

Nu får jag det att låta som om att Connor ska flytta hemifrån. Det ska han inte. Det är ingen internatskola, utan en helt vanlig skola 10 minuters promenad bort. Jag kommer som sagt att umgås med honom många långa timmar varje arbetsdag ändå, men jag tror att det kan vara skönt med lite andrum. Jag jobbar även helger väldigt ofta, då är det ju ingen skillnad alls. 
 
Hoppas att Con kommer att trivas i skolan. Blir nästan lite pirrig för hans skull! 


 

En vanlig arbetsmorgon.

Germs. Från google. 
 
Varje arbetsmorgon är detsamma här, ungefär. Jag vaknar typ klockan 05:00 av ren reflex då jag sover superspänt de dagarna jag ska ha barnen. Några minuter senare går jag på toaletten, sedan klär jag på mig kläder, klocka och lägger linsfodralet i jeansfickan. Sedan bäddar jag ner mig igen, i jeans och tröja. Vill vara förberedd och inte stressa runt, för det finns inte en möjlighet att få fem minuter över till tandborstning och påklädning när barnen är uppe. Ligger och halvsover, samtidigt som jag väntar på att barnen skall göra ljud ifrån sig. Connor vaknade exakt klockan 07:00 både igår och idag. Då ropar han "mommy????" med desperat röst över hela huset. Jag brukar halvropa med lugn röst "I'm here, Connor, mommy is at work", varpå han skriker "No, I don't want you, go away!", stänger in sig och bölar i föräldrarnas säng. I början försökte jag gosa och lugna, men nu har jag lärt mig att jag bara ska gå ner i köket, plocka lite där, mata hunden osv. och sedan kommer Connor ner efter ett par minuter och är precis helt normal, som om ingenting hänt. Sedan fixar jag frukost åt honom och vi sätter oss i soffan för att kolla på Disney Junior. Jag brukar vara knäpptyst och hoppas allt vad jag kan på att vi kan sitta där i soffan sålänge som möjligt. Klockan 07:10 är man nämligen mest bara frusen och trasig, inte supersugen på att leka pirat eller bygga med lego. Drar mig för att öppna upp alla gardiner och släppa in ljus. Ofta lyckas jag få honom att sitta kvar med mig i soffan till strax efter 08:00. Då särar jag smått på gardinerna och omkring 08:30 brukar vi tillsammans väcka Finley, om han inte redan är vaken. Sedan är kaoset igång. Kaos, bråk, skratt, galenskaper och gnäll. Framåt 10:30 börjar jag känna att dagen kanske kan gå att överleva, då det bara är en timme kvar till lunchtid och då har liksom "första passet" gått.


Den här dagen har funkat. Inte så mycket bråk. Vi kollade på "Curious George", som i dagens avsnitt var sjuk. Han hade germs. Det har jag också. Halsen har krånglat i snart en vecka och idag började även snoret rinna. Men sommaren bestämde sig för att komma tillbaks (med ett sista farväl?). Ingen var lyckligare än jag. Drog med mig pojkarna och hunden ut där vi hängde med solen en lång stund. Kom hem precis samtidigt som Phil klockan 17:30 och därmed var jag ledig. Gött, gött!