En natt utav nitto kan ju funka.

 
Sitter hemma ikväll, med gosetröja, mjukisshorts och har inga större planer. Nej, jag ljuger inte. Det är helt galet. Såhär såg mina kvällar alltid ut förut, men de senaste månaderna har mitt liv varit fartfyllt, intensivt och bestått utav vakna nätter på bortaplan för att sedan dag-sova ynka timmar hemma, eller allra oftast i andra människors sängar/soffor. Inatt, exempelvis var vi ett gäng som satt och snackade till klockan 05:00 och sedan kämpade jag ihop några ynka timmars sömn i en främmande soffa. Helt ärligt minns jag faktiskt inte när jag senast sov en natt i min egen säng. Det måste ha varit tre-fyra månader sedan, kanske. Eller nej, jag var väl sjuk en vända i april, förresten. Då var jag hemma från jobbet och febersov.  
 
Jag tror att alla ni läsare har förstått det där med min ensam-ångest vid det här laget. Det knasiga med mig är att jag kan gå runt och längta alldeles fruktansvärt efter en planfri helg. Jag kan gå en hel arbetsvecka och fantisera om att ligga hemma i soffan, äta god mat och bara njuta utav en film. för att sedan gosa ner mig under mitt duntäcke och sova. Men när det väl kommer till kritan och jag ligger där helt ensam, då bryter total ensam-ångest ut, jag orkar inte med att laga någon god mat och i värsta fall gråter jag mig till sömns alldeles för tidigt på kvällen. Jag vet inte varför, det är ganska tragiskt. Men det känns som om att jag går miste om någonting. Att folk någonstans i världen umgås utan mig och jag blir totalt raderad utav världens befolknings huvuden bara för att jag är ensam hemma en kväll. Helt sjukt. Jag vet ju att det inte är så. Men ändå. Det känns som om att jag slösar viktig tid. Jag har liksom redan brukat alldeles för många soff-kvällar i mitt liv. Mer än de allra flesta i min ålder. Så trots slitenheten är jag väldigt glad att jag lyckats hålla mig sysselsatt under den här perioden, trots att jag kanske borde öva lite på att klara mig själv, också. 
 
Chockerande nog har ingen ångest infunnit sig ikväll, för ovanlighetens skull. Kanske behöver jag ändå en ensam natt utav sisådär nittio? Haha! Jag känner mig så fruktansvärt trött och sliten och bara väntar på att det ska bli mörkt och jag ska få gå och lägga mig och njuta utav sömn. Tills dess tror jag att jag ska leta reda på någon mysig Astrid Lindgren-film och mumsa choklad.. eller ska man kanske orka pallra sig iväg till affären och inhandla räkor, vindruvor och salta kex (ostbricka, fast utan ost.. haha)?


På tal om att jag lätt känner mig ensam, förresten. Jag har nyligen kommit på mig själv med att jag alltid omedvetet sover på min egen arm när jag är ensam. Jag har den under kudden. Och så håller jag alltid mig själv i handen. Måste ju se helt lustigt ut. Haha!  
 
 
 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: