Torsdagsnatt!

När man är totalt uppriven, sparkad ner i marken, och när det känns som att man är ledsnare än någonsin. När man är så maktlös och svag att man knappt tror att man skall orka mer. När det enda man verkligen vill är att få en tröstande kram. Och den enda som kan ge just den där kramen är personen som är orsaken till varför man mår sådär hemskt. Ologiskt. Orättvist. Vidrigt.
Jag vet. Jag har rätt den här gången. Med hundra procent säkerhet. Det stör mig. Frustration.
Nej. Behöver Ben&Jerrys innan jag omvandlar min blogg till 13-åriga Julias dramatiska bilddagboksroman. Okej. Natti! 


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar: