Mitt 2014 (resumé och tacklista) och tankar inför 2015.

 
 
 
 
 
Här är inlägget jag skrev för exakt ett år sedan, med tankar och förhoppningar inför 2014. 
 
Vunnit på Bingolotto två gånger (småvinster, men ändå!)
Hållt i de äkta gyllene skorna, tillhörande Louis Herrey. 
♥ Erkänt både för mig själv och för allmänheten att jag är totalt galen i One Direction! 
Varit extremt skoltrött och taggat så jäkla hårt inför studenten. 
Rakat sidecut på två långhåriga tjejer. 
♥ Tagit körkort! 
Firat Sigges ettårsdag. 
Raggat upp en främmande man, vid namn Sylvester och fått honom att ställa upp på en studentfotografering tillsammans med mig och Iza. Likbleka och pinsamma, men Gud, så kul det var! Resultatet fick vi dock aldrig se, haha!
Köpt min första egna laptop (om man inte ränkar mini-datorn jag fick i konfirmationspresent som gick sönder efter ett par månader) för egna pengar. 
♥ Besökt optikern och fått bekräftat att jag är nästintill blind utan mina linser. 
Träffat Björn Rosenström, efter 19.5 års väntan! 
Gjort delprovet. Misslyckades dock, men klarade de punkterna jag gillar bäst! 
Besökt Maria Nila-fabriken för andra gången med klassen. 
Jobbat på.. hmm.. sex olika arbetsplatser (bara under 2014!)!  
Tagit studenten, efter 14 år i skolan! Bästa dagen i livet, verkligen! 
Flyttat till England som Au Pair och lärt mig så galet mycket om allt och ingenting.
Besökt London, Oxford, Harry Potter-museét och annat skoj som man måste uppleva i England! 
Varit på Pubrunda i Oxford och druckit Guinness! 
Lärt mig att Sverige är det bästa landet man kan leva och bo i. 
♥ Fyllt 20 år och därmed lämnat tonårslivet bakom mig. 
♥ Funnit ett härligt alternativt sällskap/tidsfördriv - podcasts! 
♥ Lyssnat på gaaaaalet många dokumentärer och känner mig med ens lite mer världsvan, allmänbildad och kunnig.. haha! 
♥ Levt med ett stort, nästintill oavbrutet lyckorus tre månader i sträck, oktober-december. 
Njutit så jäkla mycket utav livet. 
Börjat träna Fitcamp, känt mig så otroligt duktig, välmående och stark. 
♥ Jobbat, jobbat, jobbat. Mer än jag någonsin förut jobbat. 
♥ Varit på julbord med en arbetsplats för första gången. 
♥ Tagit farväl utav två familjemedlemmar efter många år tillsammans, vovve och chinchilla..
 
 
2014, alltså.. vad ska jag säga? Året jag fasat inför i princip hela livet, på grund utav studenten och ovisstheten som skulle medfölja därefter. Nu i efterhand vågar jag nog säga att året har varit ett utav de absolut bästa jag kan minnas i mitt 20-åriga liv! Det har toppat alla mina förväntningar! 
 
Det började ganska deppigt, dock. Röntgen utav urinblåsa på sjukhuset med en undersökning som snabbt lades ner, sjukt mycket ångest över skola, framtid och körkort, vilket resulterade i att jag gick runt med en stor ångestklump i halsen under en ganska lång period, som faktiskt började redan under hösten 2013..
 
Den 11/3 ljusnade allt och utan en enda själs vetskap klarade jag äntligen min uppkörning och satt tillsammans med en gråtande person från Trafikverket och grät lättnadstårar. Vi bölade ihop. Studenten närmade sig i raketfart och alla skolarbeten började sakta men säkert minska och klumpen lättade. Hade ändå ganska ont i magen in i det sista, kändes som om att någon då och då högg mig i magen mycket regelbundet under några veckors tid och jag var rädd.. amatörläkarna (läs:klasskompisarna) misstänkte att det var stressrelaterat, vilket kändes ganska sannolikt eftersom att det var ganska jobbigt med de kommande slutproven och betygen. Den sista tiden njöt hela klassen utav att bara vara tillsammans, vi tog verkligen vara på den sista tiden tillsammans. Magarna började pirra! 
 
Jag tog stundenten fredagen den trettonde juni. Världens bästa dag, trots det olyckliga datumet. Jag trodde att det var en överskattad grej, men nu i efterhand vill jag bara uppleva dagen om och om igen. Att ha alla underbara släktingar och vänner runt omkring mig på en och samma gång, se alla som kommit för min skull, hoppa och tjoa i min fina klänning.. åh, så glad jag är över att dagen blev så perfekt! Verkligen helt perfekt. 
 
Två ynka dagar senare tog jag farväl utav Sverige och kysste min pojkvän hejdå. Likt en huvudperson i en film gick jag med forsande tårar genom terminalerna och med siktet mot England och ett äventyr som Au Pair. Ett äventyr som jag kämpat så mycket för, efter määngder utav sammanlagda timmars mailande, skypande med familjer och letande på hemsidor, men som inte blev alls som det var tänkt. 
 
Min tid i England kan beskrivas med blandade känslor. Jag har ju redan beskrivit den flera gånger tidigare, för er som är intresserade. Kortfattat var det en helt perfekt sommar vädermässigt, jag träffade härliga människor och det fanns en del goá stunder. Dock hamnade jag på helt fel plats i helt fel familj och därmed gick stor del utav tiden åt att räkna ner dagar, deppa och.. kämpa för att överleva, haha! Dagen då jag fick besked om att det var dags att åka hem bröt jag ihop totalt utav både chock, lite sorg, men mycket lycka. 
 
Jag kom tillbaks till Sverige den 21/9, efter exakt tre månader och åtta dagar. Jag hade lärt mig så mycket. Jag vill aldrig igen åka tillbaks och göra om det, men jag är otroligt stolt att jag vågade. Redan samma kväll jobbade jag natt på en fabrik, dagen därpå påbörjade jag ett treveckorsarbete på en annan fabrik, och sedan väntade ytterliggare tre veckor på fabriken där jag började. Jag gick sedan sysslolös i 1,5 vecka innan jag fick jobb på "tomteverkstaden" i en månad, sedan fabrik igen och däremellan har jag även fått vikariera som frisör.
 
Efter att jag kom hem från England har jag jobbat, kämpat och inte tackat nej till någonting. Jag har gjort allt med ett stort leénde på läpparna. Jag har njutit så sjukt mycket utav livet. Varit så nöjd med allt. Tränat och varit snäll mot kroppen, klippt, försökt umgås så mycket jag bara kan med mina nära och kära.. jag har gått från att vara ganska pessimistisk till att bli galet optimistisk. Jag har ett ständigt pirr i magen och älskar livet. Bättre slut kunde inte det här året få. 
 
 
 
Tankar och förväntningar inför 2015. 
 
Kommer något år kunna bli bättre än 2014? Det har jag väldigt svårt att tro, faktiskt.. Jag hoppas att min lycka och glädje kommer att hålla i sig. Allt kommer att börja på topp och jag ska försöka fortsätta att hålla kroppen igång med träning. Jag hoppas att det här med jobb kommer att fortsätta flyta på som det har gjort under 2014, men samtidigt har det verkligen varit just flyt. Jag måste verkligen vara beredd på lite nedgångar just när det kommer till jobb. Jag måste vara beredd på en liten period som arbetslös, något annat vore ju nästintill onaturligt.. men man kan ju alltid hålla tummarna! Trots att jag fortfarande inte vet vad jag vill jobba med hoppas jag att jag framåt slutet på 2015 kommer att ha något mer stabilt jobb, alltså att jag slipper hoppa runt på olika ställen heeela tiden (trots att det såklart är tusen gånger bättre än att vara arbetslös) (på ett sätt är det till och med ganska härligt att "hoppa runt", då hinner man knappt tröttna).
 
Jag hoppas på en liten utomlandsresa till hösten, också, men vågar inte tänka på det för mycket. Kanske har jag inte ett öre att röra mig på, om det går dåligt med jobb.. eller kanske är det tvärtom, att jag har fullt upp med ett jobb och inte vågar ta ledigt.. spännande! Drömma kan man ju alltid. 
 
Under hösten är även en flytt planerad. Med familjen! Om allt går enligt planerna kommer huset ute på landet vara hyfsat färdigbyggt till hösten och då får jag min egna lilla stuga där. Att flytta hemifrån helt får nog vänta ytterliggare lite grann. Nyligen bytte jag namn på ett utav mina konton som tidigare hette "Körkortet". Numera heter kontot istället "Flytt/framtid" och tanken är att jag ska fylla på det kontot med lite större summor varje gång jag får någon form utav lön. Kontot kommer, till skillnad från mitt vanliga sparkonto, vara absolut förbjudet att låna pengar av sig själv ifrån.. haha! Får se hur lång tid det tar att fylla det, jag ska inte stressa, men det hade ju varit roligt ooooom det kan vara hyfsat flyttvänligt någon gång under 2016.. vi får se, där beror på allt på hur det blir med jobb, och hur jag prioriterar saker och ting. Ska jag bo på landet blir jag nog tvungen att lägga pengar på en bil, trots att jag gärna skulle vilja vänta med det. (Idag har jag absolut inget behov utav bil, på grund utav bra bussförbindelser till de flesta platser). 
 
Annat att se fram emot under det kommande året är ju att jag, redan i januari kommer att få ett tredje brorsbarn! Trippelfaster, alltså! Lite senare, i juni, anländer storken åter igen med systerbarn nummer två! Sigge ska alltså bli storebror och jag blir dubbelmoster! Kommer alltså ha gått från att ha tre syskonbarn till fem, om bara ett halvår, hihi! Även Julio har ett par släktingar som väntar barn, jag har några enstaka bekanta och ett par helt "okända" som jag bara följer över nätet. Även prinsessan Madde ska ju få en liten bebis.. Känns som om att 2015 blir världens baby boom-år, och sådant älskar ju jag att följa! Hehe! 
 
 
 

Tre månader och åtta dagar.

På flygplatsen den femtonde juni. 
 

Idag har jag varit tillbaka i Sverige lika länge som jag var borta i England. 
När jag satt i England, skypade med mina vänner, familjen, kollade på storasysters instagram, visste att folk hade semester, missade midsommaren, hörde att folks semestrar tog slut, fick veta att jag ska bli faster igen, fick veta att en ny släkting var född, missade Olivias födelsedagskalas, hörde att Gislaved äntligen fått den där Burger King-restaurangen som det talats om i säkert tio år, läst folks bloggar osv. osv. Då kändes det som om att jag varit i England i en evighet.
 
Jag var där i tre månader och åtta dagar. Det kändes verkligen som en evighet. Samtidigt visste jag att tre månader inte är ett skit, att det bara kändes så långsamt eftersom att Au Pair-grejen inte uppnådde mina förväningar. Jag hade faktiskt inte hemlängtan på det viset att jag någonsin blev helt desperat. Jag ville inte hem och kyssa golvet på ica, krama busschaffuörerna och sitta och kramas i mammas knä. Men jag var liksom inte så glad som jag ville vara. Därför trodde jag att tiden gick långsamt. 
 
Nu har jag alltså varit i Sverige i tre månader och åtta dagar. För någon vecka sedan skulle jag ha varit där i ett halvår, och haft 3-5 månader kvar. Tiden i Sverige har också känts som en evighet. Jag minns knappt att jag har varit borta. Jag har jobbat supermycket, tränat ganska mycket, umgåtts med vänner och familj så mycket jag kunnat och de korta stunderna som blivit över har jag försökt hinna duscha, städa, sova och andas. Med tanke på att jag har haft så mycket att göra borde ju tiden ha gått jättefort, men faktum är att den har gått nästan ännu långsammare än i England. Jag var faktiskt borta sjukt länge, inser jag nu, trots att jag var borta betydligt kortare än vad som var planen. 
 
 
Ibland ville jag ge upp, gå ner till mina värdföräldrar och säga att "tyvärr, jag vet att vi kom överrens om sisådär 9-11 månader, och jag vet att jag gör det jobbigt för både er och barnen som måste vänja er vid ytterliggare en ny tjej, men jag vill åka heeem. osv." Men jag gjorde aldrig det. För det första hade jag hela tiden hopp, det hade börjat gå lite bättre med barnen och jag hade mot slutet börjat planera kul saker med nytt folk. Framförallt skulle det för mig även vara en skam att ta farväl utav alla nära och kära hemma i Sverige och sedan ta beslutet att åka hem efter tre månader.. så pinsamt (tyckte jag då, idag har jag full förståelse för dem som tar det beslutet)! Kanske skulle jag ångra mig väl i Sverige, jag såg ju helt klart en arbetslös och händelselös höst/vinter framför mig.. Värst av allt vore nog ändå att ge familjen beskedet. Jag hatar att bryta löften, trots att vi inte hade något kontrakt hade jag hatat mig själv om jag svek dem. Nu var det istället dem som "svek" mig. 
 
Undrar dock om jag hade kunnat hålla ut i 9 månader ändå. Det känns som om att jag nog eventuellt ändå hade tagit mod till mig och valt att avbryta jobbet i samband med julledigheten. Jag minns att jag pratade med Jennifer i Skype, att jag öppnade mitt hjärta och sa "egentligen vill jag inte ens komma hem över jul". Jag hade tänkt och jag ville inte åka hem till Sverige över julen, för att jag visste att julveckan i så fall endast skulle bestå utav lidande och fasa inför att åter igen behöva stå på en flygplats och ta farväl. Den sorgdagen hade nog varit typ.. idag! Vi hade pratat om julledighet och planen var att jag skulle vara tillbaka i tjänst på nyårsafton. 
 
 
Är glad att vara hemma nu, som ni säkert förstått. Har haft lite tid att tänka de senaste dagarna. Ibland vill mina fingrar gå in på Hotmail och skicka iväg ett mail till värdföräldrarna för att kolla läget, var så nära att skriva ett litet julkort, till och med. Jag bryr mig lite ändå, men det känns ändå bäst att låta bli. Jag är så nyfiken över hur det har gått med Connor i skolan, han hade ju precis börjat och avskydde stället den första veckan. Jag hoppas att det går bättre nu. Undrar även om Finley har börjat prata lite mer. Det slog mig att Sigge snart är lika gammal som Finley var när jag anlände. Så liten och pluttinuttig. 
 
Nu när jag har lyckats smälta resan lite och de jobbiga minnena har blivit lite bleka kommer ibland en liten minidjävul till mitt huvud och säger till mig att jag ska börja leta efter nya familjer. Genast kommer miniängeln i huvudet med ett baseballträ och slår bort den tanken. Haha. Det trodde jag aldrig. Det hade gått bättre hos en annan familj. Det hade gått bättre att göra det för andra gången och vara lite förberedd. Men det kommer aldrig att ske, det lovar jag både er och mig! 
 

Mellandagsshopping.

 
Igår åkte jag med familjen till Jönköping. Vi började i stan, det var hyfsat folktomt och jag undrade förvånat var alla shoppinggalningar höll hus. Sedan åkte vi vidare till A6, och där fick jag svar på min fråga.. haha, usch, jag kan inte minnas att jag någonsin trängts så mycket på ett köpcenter förut. 
 
Som jag nämnde för ett par dagar sedan hade jag faktiskt taggat den här dagen ganska rejält, trots att jag inte är särskilt förtjust i shopping. Men det behövdes verkligen. Kosta vad det kosta ville, jag lovade mig själv att köpa allt jag ville ha.. och jag kom faktiskt hem med en hel del bra grejer! Jag avskyr att köpa jeans, då det är så otroligt svårt att hitta sådana som passar. Detta hade resulterat i en ekande jeanshylla i min garderob. Igår gick det hur fort som helst att hitta två par störtsköna på Monki och ett par lika sköna på Gina Tricot, vilket flyt! Gina har bättre sport-bhar än sportbutikerna själva, enligt mig, så jag fick med mig två stycken därifrån. Det blev även lite tröjor, lyxtvål från Body Shop, mössa från HV-shopen, handdukar och galet många doftljus från IKEA (jag älskar deras doftljus, för de är svinbilliga, men är utav bra kvalitét och luktar inte "billigt"). Från Jula fick jag med mig en HDMI-kabel, en eltandbortste och en febertermometer(!).
 
Den stora frågan ni alla undrar över just nu är såklart: hittade Julia ett par löparskor till slut? 
SVAR: Jaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaa! Det gjorde jag!! Jag är så galet nöjd, att hade jag varit snäppet mer galen hade jag sovit med dem. Alltså på huvudkudden bredvid ansiktet. 
 
Nu är eran fråga: varför har Julia inte fotat sina nya, älskade, skor? 
SVAR: De är så fantastiskt fina, men när jag startade kameran hade dagsljuset redan försvunnit och skofärgen blev inte rättvis på bilderna. Det krävs verkligen planering när det kommer till att fotografera inomhus på hösten/vintern (om man inte har jäkligt bra spotlights i taket som jag var bortskämd med innan vi flyttade till lägenheten..). Ni får helt enkelt vänta ett tag till, innan jag kan tillfredsställa er med bildbevis. 
 
 
Inatt var första natten jag lyckades somna i vettig tid, efter att jag ställt om dygnsrytmen till nattmode för typ tio nätter sen.. Jag vaknade med snor i vänstra näsborren. Den högra är än så länge helt frisk. Egentligen bör jag inte gnälla, för jag har varit så himla frisk hela hösten/vintern! Tidigare höstar har jag plågats med en lång rad sjukdomar bestående utav snor, halsfluss, ögoninflammation osv. Känner mig ganska trött, men för övrigt har jag inte ont någonstans eller känner mig febrig (det blev ju tillfälle att testa den nya febertermometern ovan), så länge det bara är en snorig vänsterborre kan jag nog stå ut. 
 
Sålänge jag inte vaknar med världens feberattack imorgon är planen att jag ska åka och fira lite jul med farmor och farfar i vanlig ordning, samt sova över där tills på tisdag. Då kan jag nääästan lova att ni ska få se mina skor! 
 
Kram till er alla från mig!